I august startet felttoget fra Duved. Målet var å erobre Trondheim og Armfeldt valgte å ta veien over Skalstufjellet og forbi Stene Skanse i Verdal. De norske styrkene hadde trukket seg tilbake og framrykkingen møtte bare sporadisk motstand. Men, nordmennene hadde plasser seg på strategiske steder og passet ved Langstein ble vanskelig å forsere for Armfeldt, men de kom seg forbi og til Stjørdal.  Vannstanden i Stjørdalselva var høy og elva ble umulig å forsere og armeen trakk seg etter en tid tilbake til Verdal.

Karl XII var missfornøyd med felttoget og i slutten av oktober beordret han umiddelbar avmarsj mot Trondheim. Trondheim ble vanskelig å ta. På grunn av den regnvåte høsten med oppbløtt mark hadde Armfeldt måttet sette igjen det meste av det tunge artilleriet på Skalstufjellet slik at han ikke hadde tungt nok skyts til å kunne ta Kristiansten festning i Trondheim. Den lange beleiringen tok også på soldatene. Det hadde lite med mat og sykdom og demotivasjon brøt ut. Den norske taktikken hos general Budde var å vente og trøtte ut svenskene.

Armfeldt soldater var uten ski, nesten uten proviant, dårlig kledd, i dårlig kondisjon etter langvarig beleiring av Trondheim og uten ved eller vindskydd. Troppene ble spredt til alle kanter og ihjelfrosne soldater ble liggende som statuer i ulike stillinger utover fjellvidda. Etter 3 døgn kom de første fram til Handöl, men Handöl bestod av bare 3 gårder slik at det var ikke så mye hjelp de kunne tilby. Over 3000 soldater frøs ihjel på fjellet og de fleste av de som kom seg ned fra fjellet og fram til Handöl hadde store frostskader. Feltskjæreren hadde nok å gjøre med å foreta en mengde amputasjoner. Mange dødde etter at de kom fram til det de trodde var redningen. 20. januar 1719 ble 600 soldater begravd i Handöl.
Av over 5 000 mann som forlot Tydal, var kun 870 tilbake da troppene nådde fram til Duved i Sverige.

NB: Merk at noen snakker om at katastrofen skjedde på nyttårskvelden og andre at den skjedd 12. januar 1719. Dette skyldes ulike tidsrekning; dvs den gamle julianske kalenderen var 11 dager tidligere enn dagens kalender.

www.karoliner.nu/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Karoliner

Svensk militærhistorie; http://www.algonet.se/~hogman/militaria.htm
Artilleriet i Sverige: http://www.algonet.se/~hogman/sl_artilleri.htm

Kong Carl XII

«Före det store kriget»

En skulle tro at svenskene hadde fått nok av krig og elendighet da kong Karl XI døde våren i 1697.Men selv om det svenske samfunnet nå hadde en av historiens verste perioder, med en demoralisert arme, og et utarmet folk - så var den nye konge fort i gang med opprusting.

Allerede i mars var det full krigsberedskap, og de svenske rytterne fikk ut sine gamper, og bega seg i vei for å sette opp sine regimenter. Nå hadde kongen noen bra år som krigsherre. Oppildnet av sine resultater herjer kongen faktisk gjennom hele Europa, og langt inn i Ruslands hjerte. Om høsten 1706 begynner det å gå galt, da var de svenske styrker bare 40 mil fra Moskva, men alt var stoppet opp. Det er lite proviant og en aldeles lite motivert styrke som kongen har til sin rådighet. Nå begynner kongen marsjen mot Ukraina der de ventet å finne fin temperatur og bra med mat. men så gikk det ikke : I Ukraina var det en kald vinter, og det var lite mat. 

Om våren er den forpinte og mismodige arme redusert til 25 000 mann. 28.juni sto et stort slag ved Poltava, der 40 000 russere sto mot 20 000 svenske soldater. Dette ble et durabelt svensk nederlag, restene av armeen ga seg i retrett langs Vorskla. 

Kongen som hadde overgitt kommandoen til en annen offiser - hadde forlatt arméen. Det var meningen at arméen  skulle følge etter kongen over Dnjepr,, men så langt kom de ikke. Russerne tvang den svenske armé til å overgi seg, På tre varme juni dager overga ca. 16 000 offiserer og soldater seg til russerne, pluss 3 400 hestepassere 1 600 kvinner, pluss barn, drenger, sykepassere og andre. Totalt med de 3000 som hadde overgitt seg ved Potava tre dager tidligere var det svenske tapet her 25 000. Det er den største militær katastrofe svenskene noensinne har opplevd. Hva med kong Carl XII ?

Jo han tar strake veien til Tyrkia. I Sverige var det nå kvinnene som fikk landet til å fungere. I årene 1708 og 1709 slår avlingene feil, på nytt er det hungersnød. Sommeren 1710 kommer pesten til Stockholm med flyktningene, og allerede til høsten 1710 var over 20 000 mennesker død i Stockholm. Pesten fortsetter i 1711, nå i Skåne og Blekinge. Totalt gikk det med 100 000 mennesker i pesten. 

I Østersjølandene taper de svenske styrker over alt. I juli 1710 kapitulerer Riga. Flyktningstrømmen til Sverige er enorm. I 1715 måtte det være 15 000 flyktninger i Stockholm. Svenskekongen Karl XII er enda i Tyrkia, der gjør han mye rart, tilslutt blir de så lei denne svenske galningen, at sultanen setter han i fengsel. De svenske soldater og andre som fulgte arméen er nå krigsfanger, eller rettere sagt slavearbeidere for den russiske tsaren. Svenske krigsfanger jobber i gruvene i Sibir, og svenske krigsfanger bygger Petersburg. De svenske krigsfanger ble i russland til 1734. Da fikk de begynne   å reise heim til Sverige. De måtte betale reisen selv, når de kom til Sverige, så kom de til et land som ikke ville ha noe med dem å gjøre.

 I 1714 tar Russland Finland, i et siste slag ved Storkyro i Østerbotten i februar 1714, der general Carl Gustaf Armfelt tapte det siste slag mot russerne. Finnene hadde hatt 60 000 soldater i svensk tjeneste, nå var det ikke 10 000 igjen. I 1712 var det en glup svensk offiser som fikk ideen om å sette opp en ny armee, for å krige mere ute i Europa., men det gikk som det gikk: I 1713 måtte denne kapitulere og svenskene mistet sin andre arme. Hva med kongen Carl XII ? 

Jo han var enda i Tyrkia, der hadde han nå vært i 5 år! Han ble kalt "Jernhodet" der nede. I november 1714 får han det for seg at han må til Sverige.

Nå starter et ritt som ble virkelig berømt. Kongen rir gjennom Europa som en ren djevel. Han tilbakelegger over 200 mil på 14 dager. Og det utrolige skjer, han kommer seg over til Skåne, før svenskene mister kontrollen over bastionen ved Stralsund, dette ble nå den siste svenske befestning i Østersjølandene. Det legges ut en tegning ovenfor, som viser kong Carl XII herjinger i Europa.

NÅ skulle en tro at det ble fred i Norden ?

Men, neida allerede i februar 1716 er det Norge som skal få unngjelde for denne galningens krigspåfunn. Med 3000 mann er han på marsj mot Christiania. Etter noen måneders beleiring, må svenskene trekke seg til bake. Akershus festning ga god motstand, og så var det en nyadlet nordmann i den Dansk-Norske flåten med navnet Peter Wessel Tordenskjold, som virkelig laget problemer for den svenske styrken. Dette var Carl XII første ekspedisjon til Norge, det ble et til, men det ble hans siste !

De siste strider i Norden ?

I 1718 går vi mot slutten av den Den stor nordiske krig, og det er nå at Norge og Trondheim skal bli satt på harde prøver.

Allerede høsten 1718 har kong Carl XII klart og sette opp en ny armé, med denne hadde han planer om å ta Sør-Norge. General Carl Gustav Armfelt satt opp en armégruppe på 10 073 mann, 6721 hester og 2500 slaktedyr. Med denne styrken skulle han erobre Trøndelag og Trondheim. 

Armfelts armé hadde oppsamlingsområde i Duved og hadde avmarsj derfra 27.august.Denne sommeren hadde det regnet mye i Midtnorden, så veien til Norge var bløt og meget slitsom, store delen av veien måtte også ryddes for tømmer. Den svenske hæren kom til Skalstugan 4. september, allerede da hadde styrken måtte sette igjen tungt artilleri. Marsjen vider ned mot første mål gikk utenom Inndalen. Før grensen tok styrken av til Fersdalen i Meråker og fortsatte mot Stene skanse. Kongen begynner å beleire Fredriksten festning ved Fredrikstad i november. Under en inspeksjon i festningsområdene den 30. november ble kongen truffet av en kule, og drept på stedet.

Det gikk en hel måned før general Armfelt fikk melding om kongens fall. Og felttoget i Trøndelag avsluttes. Det var uten tvil Kristiansten festning som  med sine 76 kanoner og gode skuddhold, hindret den svensk - finske general Carl Gustav Armfelt i å besette Trondheim. Det er vel også til å tro at  hans arme, som besto av restene etter siste slag mot russerne i Finnland i 1714,og  var forsterket med tropper fra Norrland, hadde en elendig kampmoral. Styrken måtte være helt utslitt før de kunne angripe Trondheim, store deler av strekningen hadde armèn måtte rydde, og delvis bygge vei.

Det var under dette felttoget at de første norske skiløperavdelinger ble opprettet, to skiløper kompanier sønnenfjells og to nordafjells. De to siste akkurat tidsnok til å komme i berøring med den største militære katastrofen i Norge.

 De to "Norrafjeldske" skiløperkompanier under ledelse av kaptein Emahusen, hindret den svenske styrke i retrett gjennom Neadalen, ved Rolset i Selbu. Dette medførte at retretten måtte gå over Støren - så  gjennom Holtaalen i Gauldalen, videre over  Tydalen - til Handöl i Sverige. Det at generalen bestemte seg for retrett over fjellet til Sverige i vinterstormene i nyttårshelgen 1718 /1719 var en gedigen feilvurdering, og ble da også en katastrofe for armèn.

Det foreligger forskjellige opplysninger om tapstallene på denne tilbakemarsjer. Svenske kilder oppgir slike tall: 2 300 døde på fjellet, 1 400 døde senere av frostskader, 450 ble invalid, og måtte resten av sitt liv leve som tiggere.

Dette var den lange krigs finale. Feltprosten som forettet i Frøsøen kirke, sa i sin preken over de døde at han aldri har sett mere elendighet. I hans ører lød enda nødskrikene fra fjellene. " Ingen lärer vara som inte kommer ihåg det täget så läga han lever,"

Den tragiske retrett for general Armfelt i nyttårshelgen 1718 -1719

Mange kaller denne armén for Karolinerhæren, dette var nok ingen karolinere. Karolinerhæren måtte gå i russisk fangeskap. Etter katastrofen i Ukraina i 1709 hadde de "ekte" karolinerne opphørt som stridende enhet.

Når vi på dette Web-område snakker vi om de svenske armèer, som "Karolinerhærer", da er det de hærer som ble etablert av kong Karl XI og kong Carl XII, under det såkalte "militær monarkiet" før 1709.

Det svenske felttoget mot Norge i 1718, var et underlig felttog. At kong Carl XII med 40 000 mann ikke kom lenge, tyder på en elendig militær ledelse. Det samme kan sies om general Armfelts krumspring. I stedet for å være et velorganisert felttog, blir de svenske avdelinger rene røverbander ute på plyndringstokt. At disse svenske bander var årsak til mye elendighet i Norge, med sykdom, nød og økonomiske uføre, som plaget Norge i mange tiår etterpå - synes ikke å ha affisert svenskene noe særlig.

Etter standarden på murene, må en si at etter krigskunstens hjelpemidler på 1700 tallet, hadde svenskene aldri hatt muligheten til å storme Kristiansten festning. I hvert fall så lenge festningen hadde krutt og mat! Som en forberedelse , for en langvarig beleiring hadde Kristiansten festning forsyninger for et halvårs beleiring 

Apropos krutt. Det meste av den norske garnisonens kruttbeholdning, var under dette felttoget lagret på Munkholmen. Der var også forlagt en styrke på 1500 mann.

Armfeldts fälttåg 1718

År 1718 var Karl XII redo för ett andra anfall mot det danska Norge. Noggranna förberedelser hade gjorts. 
Syftet var att tvinga Danmark till fred. Genom att ta Norge och därefter skeppa över de svenska trupperna till Nordtyskland och/eller Danmark skulle Sverige kunna att tvinga Danmark och Hannover till en för Sverige fördelaktig fred. Vidare skulle Sveriges situation i förhandlingarna med Ryssland vara betydligt starkare.
I augusti är rustningarna klara och armén uppgår till 36.000 man. Karl XII leder själv huvudarmén som går in i södra Norge och general Carl Gustav Armfeldt leder den norra armén som anfaller in i Trondheims län från Jämtland.
Ett anfall på två fronter skulle splittra de dansk-norska styrkorna.
Genom att sprida ut rykten att enheter ur den svenska norra armén, efter att Norge var intaget, skulle skeppas över till Skottland för att stödja ett uppror mot England och George I, skulle den engelska flottas bindas vid de egna kusterna och inte utgöra något hot när de svenska trupperna skulle skeppas över till Nordtyskland eller Danmark. Anledningen var att Hannover var nära knutet till England och ett angrepp på Hannover skulle innebära att England kom till hjälp.

Fälttåget till Norge var inte populärt bland officerarna. Norge hade inget som lockade, där fanns inga rika krigsbyten att ta, ingen ära att vinna, få utsikter till nöjen vid pauser i kriget. Insatser i Norge skulle inte ge någon merit för officerare som ville göra karriär i Europa.

Normalt skulle en armé i stort vara självförsörjande i fält under krigstågen vid denna tid. Man skulle leva av vad trakten kunde erbjuda och det var därför nödvändigt att ständigt flytta armén till nya trakter även om man inte var inblandade i stridigheter för tillfället. Denna princip att leva av vad landet hade att erbjuda bedömdes vara mycket svårt i Norge som mest bestod av ödsliga bergstrakter. I stället fick den svenska armén samla på sig stora mängder förråd vid gränsen och sen ordna med regelbundna provianttransporter till den framryckande armén. Det var oerhört viktigt att dessa transporter kom fram i tid. Bönder i större delen av landet engagerades i arbetet. I Strömstad, Västra Ed i Dalsland samt Holmedal och Eda i Värmland samlades förråd för 20.000 man och 6.000 hästar. I Duved samlades på motsvarande sätt förråd för 10.000 man och 3.000 hästar. Totalt skulle cirka 65.000 ton proviant och foder samlas in. Mellan oktober och december 1718 arbetade 15.000 bönder med 60.000 hästar dagligen med arméns transporter. Sex veckors mat åt ett enda regemente krävde 180 fyrspända vagnar. Då invasionen startade hade varje regemente med sig proviant för två veckor, därefter skulle försörjningen från förråden fungera. I södra Norge kom också de första transporterna fram efter 15 dagar.

Armfeldts armé i Jämtland:
General Armfeldts avdelning på drygt 7.500 man infaller i Norge i augusti 1718. Avdelningen sammaldes vid Duved skans i västra Jämtland innan uppbrottet som skedde mellan den 18 - 20 augusti (gamla stilen). 

Totalt ingick i norra armén 10.073 personer. Av dessa var 

• 364 officerare

• 57 präster, auditörer och fältskärer

• 7860 underofficerare, trumslagare och soldater

• 498 trossdrängar

• 492 officersdrängar

I arméstaben fanns dessutom:

• 5 generalspersoner

• 5 generaladjutanter

• 13 präster, auditörer, läkare och intendenturtjänstemän

• 42 drängar

Vidare ingick

• 727 skjutsbönder

• 10 vägvisare

Totalt ingick 6791 hästar, varav 1457 ryttarhästar och 1053 officershästar. Vidare hade man med 2.500 slaktnöt.

Befälhavare för den norra armén var generallöjtnant Carl Gustav Armfeldt. Armfeldt hade tidigare varit chef för armén i Finland. Hans släkt hade rötter i Jämtland.
I arméledningen ingick även:

• Generallöjtnant Reinhold Johan de la Barre (direktör av förrättningen)

• Generalmajor Otto Reinhold Yxkull (direktör av marschen)

• Generalmajor Reinhold Henrik Horn (direktör av ordningen)

I armén ingick följande regementen:

Kavalleri:

 Infanteri:

Källa: (10)

Förutom Hälsinge- och Jämtlands regemente bestod den norra anfallsstyrkan huvudsakligen av de regementen som fanns vid armén i Finland. Den södra anfallsstyrkan vid den norska gränsen i Värmland bestod huvudsakligen av rikssvenska regementen.

Vilket styrkeförhållande stod det mellan den armfeldtska armén och styrkorna som fanns i Trondheims län? 
Till försvar av Trondheims län fanns den Nordenfjeldske armén som stod under befäl av överstelöjtnant Frederik Budde. 
Dess styrka uppgick till 8.174 man fördelat på 6.200 man reguljärt infanteri, två borgarkompanier om 200 man, 720 landdragoner, 1.014 man i det Nordenfjeldske dragonregementet under befäl av överste Peter Nicolay von Motzfeldt samt artilleri på 40 man.

Den armfeldtska armén var fördelad på fem divisioner, var och en under sin befälhavare.

Den första divisionen under befäl av generallöjtnant Armfeldt bröt upp från Duved den 18 augusti 1718. Följande dag, 19 augusti, avtågade huvuddelen av armén och de sista förbanden lämnade Duved den 20 augusti. Redan den 9 augusti hade dock Jämtlands dragonregemente påbörjat marschen mot Norge.

Under tiden fram till fälttågets inledning hade patruller sänts in i Norge för att inhämta kunskaper om de norska styrkorna. Många av patrullerna bestod av manskap från kapten Långströms frikompani. Fångar togs som förhördes noggrant.

Enligt Karl XII:s planering skulle Armfeldt inleda fälttåget redan den 4 augusti. Ordern för att påbörja anfallet anlände den 3 augusti till Duved med generaladjutanten Hård.
Förbanden höll dock fortfarande på att samlas varför fälttåget kom igång först två veckor senare. Ett stort problem var att få ihop tillräckligt många hästar.
Man hade räknat att det skulle ta armén 6 veckor att inta Trondheim och hade därför endast samlat proviant och furage för denna tid. Det försenade uppbrottet medförde att en stor del av provianten redan gått åt.
Inför fälttåget hade en postförbindelse upprättats mellan Duveds skans och Edna skans i Värmland för att huvudarmén och norra armén skulle kunna kommunicera. Sträckan var 67 mil och trafikerades 1 - 2 ggr per vecka i vardera riktningen. Postturen tog 8 - 10 dagar.

Vid uppbrottet från Duved  marscherade armén mot Skalstugan strax innan den norska gränsen. Detta var vägen till Trondheim på den tiden. Vägen över Storlien är av betydligt modernare datum.
Se karta över Armfeldts norska fälttåg.

===========

Redan i västra Jämtland fick man på problem med försörjning av förnödenheter och dåligt väder i form av ständigt regnande. Vägen mellan Duved och Skalstugan hade förbättrats under hela sommaren men regnet hade nu gjort vägen nästan ofarbar för hästar och vagnar. Man fick lämna alla fyrspannsvagnar och haubitsar.
Problem ökades till en sådan grad i Norge att man endast med stora ansträngningar kunde ta sig fram.
Armfeldts huvudstyrka anländer till Skalstugan den 24 augusti. Sträckan mellan Duved och Skalstugan är 45 km.

Den svenska huvudarmén vid den södra Norgegränsen kommer inte igång med sitt anfall förrän i oktober. Den södra armén var uppdelad på 3 avdelningar. Kungen som hade befälet över en av dem gick över gränsen den 30 oktober och avancerade till Tistedal. Avdelningen i Strömstad stod under befäl av Fredrik av Hessen och rykte in över Svinesund. Den tredje avdelningen stod under befäl av D'Albedyhlls och rykte in mot Glommen.
Väl inne i Norge viker normännen dock undan hela tiden för svenskarna och bjuder inte något motstånd. Karl XII vill inte gå förbi Frederikstens fästning vid Frederikhald utan att inta den. Belägringen påbörjas den 24 november.

I Trondheims län hade de norska styrkorna byggt starka förhuggningar mellan byn Sul och Stene skans som spärrade vägen. Detta rapporterades av svenska patruller som sänts ut. 
Armfeldt beslöt därför att avvika från planen och i stället fortsätta mot Skalvattnets nordvästra ände. Man fortsatte genom obruten vildmark något längre söderut mot sjön Fären i Norge. På kvällen den 26/8 var de första svenska trupperna framme vid Fären.
Därefter rycker de svenska styrkorna norrut öster om fjället Hermanssnasen mot sjön Grönningen. I Stene skans fanns ca: 1.100 norska soldater. Genom att gripa några norska spejare fick man god uppfattning om försvaret av Stene skans. Den 31/8 larmade normännen vid Stene skans om att svenskarna var i antågande och vårdkasar tändes hela vägen in till Trondheim.

Den 1 september gick svenskarna till anfall vid Stene skans. Genom att låta svenska förtrupper binda upp de norska försvararna vid den starkaste förhuggningen vid gården Molden kunde en annan större styrka göra en kringgående rörelse. För att inte bli avskuren från de norska styrkorna längre in i landet tvingades nu general Budde utrymma Stene skans. De norska styrkorna retirerade ända till Stjördalen.
Framryckningen genom obanad vildmark med en så stor styrka var en verklig bedrift av svenskarna.
General Armfeldt lämnar en garnison på 500 man vid Stene skans när armén drar vidare västerut.

Den 3 september var det dags för Skaanes skans som ger sig utan strid. Här får Armfeldt tillgång till stora livsmedelsförråd. En garnison på 100 man lämnas vid Skaanes skans. Därefter fortsätter den svenska armén söderut genom levangerbygden. 
Den 5 september organiserar general Budde ett norskt försvar på södra sidan om Stjördalsälven.
Den 7 september avgår en kolonn från Duved med 579 hästar lastade med livsmedel till Stene och Skaanes skansar. Eskorten bestod av 50 bönder.

Den 5 september fortsätter Armfeldt söderut mot levangerbygden och intar nattläger ca 2 mil söder om Skogns kyrka. Den 7:e har man läger vid Åsen. 
Den 8 september närmar sig svenskarna det trånga Langsteinpasset. Här fanns 300 norrmän förskansade. Passet var svårt att storma. I stället tog sig en mindre svensk styrka tog sig upp i bergen bakom passet  i avsikt att anfalla uppifrån. Då norrmännen blev uppmärksamma på detta flydde de från passet. Det tog ändå armén två hela dagar att passera det 4 km långa trånga passet. Stigarna var mycket leriga och hala i det häftiga regnandet.

När general Budde fick vetskap om att de svenska styrkorna lyckats ta sig genom Langsteinpasset drog han den 9 september bort sina styrkor från Givingsåsen på södra sidan av Stjördalsälven till Trondheim. Endast mindre motståndsgrupper lämnades kvar.

Den 10 september har den svenska armén läger strax söder om Skatvolds kyrka. General Armfeldt minskar matransonerna till ett minimum. Nu återstår endast 6 dagar av den planerade tiden för hela fälttåget. Armfeldt skickar brev till krigsrådet Frisenheim i Duved om mer proviant. Samtidigt skickar han alla lediga trosshästar till Skaanes och Stene skansar för att hämta förråden där. Armén ligger nu stilla till den 17 september för att invänta livsmedel och proviant. Även fältsjukan började grassera i lägret.
Samtidigt samlade general Budde alla sina styrkor i Trondheim för att stärka försvaret där.

Den 17 september påbörjades försök med att slå broar över Stjördalsälven. Den strida strömmen och det höga vattenståndet gjorde dock alla sådana försök omöjliga. 
Ett mindre antal livsmedelstransporter kom fram från Duved men den 20 september kom besked om att inga fler kunde påräknas på grund av de svåra vägförhållandena. Det hade nu börjat snöa i gränsfjällen.

På grund av problemen med övergången av Stjördalsälven och bristen på livsmedel drar sig den svenska armén den 21 september  tillbaka norrut mot den rikare trakterna vid Levanger. Avsikten var att där skaffa fram livsmedel och att invänta bättre väder. Avdelningar ur Savolax regemente sändes till Ytteröy vid Trodheimsfjorden för att där samla proviant. De anfölls den 26/9 av 200 utvalda norska soldater och 80 man ur savolaxstyrkan förloras. 
Den 23 september mättes ett snödjup på 120 cm vid gränstrakterna. Manskap fick gå före proviantfororna för att trampa upp väg. Den 25:e avgår en proviantkolonn på 345 hästar från Duved.

Den 27 september drar sig den svenska armén till Skogn för att där proviantera på bygden. Vid en mönstring den 2 oktober var 1.295 män sjuka. Enbart vid Hälsinge regemente var 411 man sjuka.
Den 11 oktober uppstår skottlossning mellan en svensk proviantstyrka och norsk trupp vid Levanger. Dessa sammanstötningar var relativt vanliga.
Den 21 oktober anländer förstärkning till Trondheims försvar söderifrån. Den 25 oktober tas chefen för Jämtlands kavallerikompani, ryttmästaren Johan Jacob Rickman, till fånga av en norsk patrull vid byn Sul under en resa från Duved till Stene skans. Han medförde en större summa pengar som föll i norrmännens händer.

Den 28 oktober uppgick den armfeldtska armén till 1.180 man kavalleri, 4.000 man infanteri och 250 trossdrängar. Denna dag påbörjades åter marschen mot Trondheim. En styrka om 270 kareliska ryttare under befäl av överstelöjtnant Jungh sändes tillbaka till Duved för att bevaka förråden där.

Armfeldt gynnades nu av kallt väder med frusna myrar och kärr. De norska styrkorna lämnade sina försvarspositioner vid Givingeåsen och drar sig tillbaka till Trondheim. Den nu frusna Stjördalsälven passerades av svenskarna mellan gårdarna Vold och Tröite den 3 november.
Svenskarna tog sig fram söder om Givingeåsen över Mostadmarken mot Hommelvik. Den 4 november nådde förtrupper ur general de la Barres ryttare fram till Trondheim. Han kunde därifrån rapportera att hela det norska försvaret dragits in till Trondheim. Den 6 november når den svenska huvudstyrkan fram till Trondheim. De norska försvararna i Trondheim uppgår efter förstärkningar till ca: 8.000 man.

Den 8 november tog sig en mindre svensk styrka söder om staden mot Tiller där ett övergångsställe fanns över Nidälven. En norsk dragonstyrka skickades ut från Trondheim för att angripa svenskarna vid övergångsstället men en svensk kavallerienhet lyckades skära av återtåget. Vid striderna dödades 1 norsk dragon och 8 togs tillfånga.
I den svenska armén pågick arbeten med att tillverka stormstegar samt flottpråmar för övergång av älven.
Inne i Trondheim var förhållandena mycket svåra. Det var ont om livsmedel och sjukdomar härjade. Många avled dagligen.

Den 13 november bryter armén upp från Bakke gård och marscherar till Tessli herrgård där läger slogs. Nästa dag flyttas armén 5 km västerut till Hoeggen söder om Trondheim. Här tillverkas en flottbro i 18 delar som fördes till övergångsstället i älven och fogades samman. På andra sidan älven finns en norsk styrka under befäl av överste Peter von Motzfeldt.
Tidigt på morgonen den 17 november närmar man sig övergångsstället vid Jonsplatsen. På sex minuter svängdes den 160 alnar (ca: 96 m) långa flottbron över Nidälven och förankrades. Efter 10 minuter var två beridna bataljoner grenadjärer under ledning av generalerna Armfeldt och de la Barre samt överstelöjtnant Cronstedt på väg över bron. Den norska styrkan hade då redan fördrivits från den andra stranden med intensiv eldgivning, bl.a. med artilleri.

Överste Motzfeldt tvingas dra sig söderut med sina 600 ryttare. Redan innan den svenska armén tagit sig över älven sändes general de la Barre med 350 ryttare söder ut för att försöka sätta sig i förbindelse med Karl XII i södra Norge. Samtidigt tog styrkan upp jakten på överste Motzfeldt och de flyende norska ryttarna. Denna jakt kom att bli mycket intensiv och ett av de mer dramatiska inslagen i hela fälttåget. 
Genom övergången av Nidälven hade svenskarna i väsenligt avskurit Trondheims förbindelse söderut.
Den 18 november fortsätter den armfeldtska armén söderut och slår läger i Gauldalen söder om Nypans kyrka. Här börjar man åter tillverka stormstegar.
Med fullständig brist på livsmedel och utan möjlighet att få fram belägringsartilleri var dock utsikterna till en längre tids belägring av Trondheim ganska liten.
Jakten på Motzfeldt och hans dragoner fortsatte. När de norska dragonerna gick över Gaulälven söder om Horgs kyrka brände de bron. På kvällen togs sig de la Barre och hans styrka över älven vid kyrkan.
Motzfeldt och hans styrka fortsätter mot Rennebu med de la Barres kavallerister hack i häl. Den 21 november slog Motzfeldt läger söder om Oppdals kyrka. Den 22:a fortsatte de upp genom Vårstigen till Dovre fjäll. I närheten av Kongsvold avbryter de la Barre jakten och återvänder till Drivdalen där de slår läger mellan Drivstua och Rise. 
Motzfeldt fortsätter över Dovrefjäll ner mot Sel i Guldbrandsdalen. På fjället bränner han alla fjällstugor han passerar. I hans styrka återstår nu endast 300 tjänstedugliga och hästarna var så utmattade att de inte kunde ridas.
Den 23:e flyttade de la Barres sitt läger till Oppdal där han under en vecka uppbådar stora mängder proviant och furage. Detta sändes därefter upp till Armfeldts läger.

Den 21 november sändes kapten Peter Långström, chef över Långströms frikompani, tillsammans med fältväbel Bruttérus och 21 beridna soldater med viktiga försändelser till Sverige. Truppen gör ett antal kringrörelser för att inte avslöja sin destination. Den 23 november anländer de till Stjördalen. General Budde i Trondheim hade dock fått underrättelser om Långströms trupp med försändelser till Sverige och sände en styrka för att försöka hitta dem.
I Stjördalen vilar den svenska truppen vid gården Fornes. När de passerade Herga kyrka blev dock Långström igenkänd. Norrmännen sände bud efter bönder i trakten och man planerade ett bakhåll mot Långströms trupp vid förhuggningen i Stornäset vid Forrasälvens dalflöde. 
Tidigt på morgonen den 24 november fortsätter svenskarna resan. I Fornes hade de fått tag på en norsk dräng som vägvisare. När de passerade förhuggningen vid vid Stornäset avlossas flera skott mot Långström som såras allvarligt och faller av hästen. Han kastar då väskan med brev och skrivelser i från sig men den hittades av norrmännen och sänds till Trondheim. Svårt sårad förs Långström till gården Lerfald som låg intill förhuggningen för att få sina skador omsedda men han avlider samma dag. Innan dess hann han uppmana den svenska tuppen att fortsätta och de slår sig igenom och rider med ilfart till Stene skans. De anländer dit på kvällen följande dag och kan då rapportera om Långströms död och förlusten av försändelserna.. 
Rapport skickas till Frisenheim i Duved som vidarebefordrar den till Karl XII.

Kapten Långström fick i december 1711 befälet över ett kompani fotdragoner (frikompanier). Deras uppgift var att fritt föra gerillakrig mot de ryska trupperna i Finland. Frikompanierna fick livnära sig på de byten de tog från fienden under sina strövtåg. Det finns många berättelser om Långström bedrifter. Han blev närmast en legend. Under det armfeldtska fälttåget gjorde han med sitt frikompani flera farofyllda spaningsuppdrag. Med sin snabba och lättrörliga trupp irriterade han ständigt den norska styrkorna. Hans framfart var väl känd av general Budde. 
Långström begravdes i en hage nära gården Lerfald. I dag finns en minnessten över Peter Långström i Fordalsmarka i Hegra. Stenen restes 1931 av Finlands Självständighetsförening. Färgstarka sägner om karolinen Långström levde kvar mycket länge i Tröndelag.
 

Den 25 november bryter den svenska huvudstyrkan vid Nypan i Gauldalen upp och drar sig söderut där man upprättade spridda läger mellan Melhus och Stören. Avdelningar ur armén var dagligen sysselsatta med att införskaffa livsmedel och foder. Sammanstötningar med norska patruller inträffade då och då.

Sjukdomar härjade bland svenskarna och inte minst bland de norska försvarsstyrkorna i Trondheim.

Den 28 november var en enhet ur Savolax och Nyslotts läns infanteriregemente ut på en provianterings runda. Man hade då låtit sprida ut ett falskt rykte att de var en stark norsk styrka som var ute för att skära av de la Barres reträttväg mot norr. Vid de norska garnisonerna i Kvike och Röros blev man ivriga att hjälpa till. Men då man upptäcker att ryktet var falskt flyr de hals över huvud. Garnisonen i Röros lämnar staden och upprättar en förhuggning vid Ålen.

Den 30 november upprättade general Armfeldt det sista bevarade styrkebeskedet från fälttåget. Det gjordes i Melhus och enligt beskedet var 5.320 man friska. Utav dem var 1.171 ute i olika kommenderingar. I dessa siffror ingår inte officers- och trossdrängarna. 
Vidare hade 505 man insjuknat, att lägga till de redan 1.211 sjuka som tidigare förts upp till skansarna i norr. 
Vid denna tidpunkt visste man i den armfeldtska armén ingenting om händelserna nere i Fredrikshald. Denna dag, 30 november, träffades Karl XII av en kula i tinningen när han inspekterade nya löpgravar varvid han avled

Den 1 december lämnar general de la Barres Oppdal och förflyttar sig till trakten av Fagerhaug. Han fortsätter följande dag mot nordost och anländer den 3:e till Kvikne. Här tar man bergverksdirektören Tax och 32 bönder tillfångna. De tvingas att lämna ifrån sig all den koppar som fanns i gruvan. Ett bergskompani sänds från Röros för att hjälpa Tax. Då de får reda på att de la Barres redan intagit Kvikne återvänder kompaniet till Vingelen. De la Barres styrka stannar kvar i Kvikne till den 8 december, dock utan att sända iväg kopparn.

Den 5 december underrättas hovet och regeringen i Stockholm om Karl XII:s död. Söndagen den 7 december tillkännagavs kungens död i alla kyrkor.

Den 8 december bryter de la Barres och hans ryttarkår upp från Kvikne och rider mot Röros. De tar den genaste vägen över Eidsfjället mot Vingelen dit de anländer vid niotiden på kvällen. Bergskompaniet under befäl av hytteskrivaren Flaer drog sig, innan svenskarna anlände, till Eide 6 km sydost om Vingelen. Avskuren från Röros och utan proviant upplöser nu Flaer kompaniet.
Följande dag flyttar de la Barres sin kår österut till Tolga. Därmed kontrollerar han den stora förbindelseleden mellan Röros och södra Norge. 
Från den armfeldtska arméns läger i Gauldalen skickas allt större enheter (ibland hela regementen) ut på proviantexpeditioner. Många expeditioner skickas ganska långt bort i jakten på livsmedel. Sammanstötningar med norska patruller förekommer ofta.

Den 10 december anländer de la Barres med en mindre styrka om 30 man till Röros. Senare under dagen anländer de övriga i ryttarkåren. Ryttarkåren hade nu en total numerär av 400 man. 
General de la Barres inrättar sitt kvarter i bergverkdirektör Theodorus Bergmans hus. Redan samma dag tvingas Bergman avslöja att man gömt undan kopparn i Storvarts gruva. 
Den 10:e närmar sig även ett norskt skidlöparkompani under befäl av kapten Krafft söderifrån. De gör dock halt i Tönset varifrån de bevakar svenskarnas rörelser.

Den 11 december skickar de la Barres ut olika avdelningen för att insamla proviant. En styrka på 30 man skickas till Ålen för att söka strid med kapten Benjamin Mentzonius norska kompani. Kompaniet hade intagit ställning i Ålen för att hindra anfall mot Röros. När han nu blir anfallen från "fel" håll flyr det norska kompaniet mot Selbu. Den svenska styrkan förföljer de flyende normännen men när de anländer till Selbu nästa dag har Mentzonius redan upplöst sitt kompani och själv direkt fortsatt mot Trondheim.
Samma dag, den 11:e, skickar general Armfeldt 2 kurirer från Melhus för att via Tydalen nå Duved. Med sig har de en begäran om att belägringsartilleri skall skickas till Trondheim. De anländer till Duved den 17 december.

Den 12 december erhåller general de la Barres uppgifter om det norska skidkompaniet vid Tönset. Han sänder därför en ryttmästare med 50 - 60 ryttare till Tönset för att möta dem. 

Den 13 december, vid 22-tiden, utgick en trupp om 250 ryttare från Röros mot Tönset under befäl av major Johan Ramsay. Avsikten var att driva bort det norska skidlöparkompaniet samt att införskaffa proviant.
Samma dag, den 13:e, erhåller landshövding Hamilton, som befanns sig i Sundsvall, underrättelse om Karl XII:s död och att Ulrika Eleonora nu var ny drottning. Hamilton vidarebefordrar underrättelsen till krigsrådet Frisenheim i Duved.

Den 14 december anländer Ramsay till Tolga. En avdelning om 30 man under befäl av ryttmästare Boch skickas till Vingelen för att samla in proviant. De övriga fortsätter mot Tönset och anländer dit på morgonen den 15 december. Skidkompaniet hade då redan dragit sig tillbaka till Midtskogen där de upprättat en förhuggning.
Ramsay fortsätter med sin ryttarstyrka söderut och slår läger vid Överby gård, några kilometer söder om Tyldalens kyrka. Vintern blev nu påtaglig i fjällområdena med sträng kyla.

I gryningen den 16 december försöker det norska skidkompaniet överrumpla den svenska avdelningen vid Överby. De är dock på sin vakt och kunde dra sig tillbaka till Tönset med endast små förluster. Senare på dagen gick den svenska ryttaravdelningen till en motattack som tvingade den norska styrkan att retirera tillbaka till förhuggningarna vid Midtskogen. Det norska kompaniet stannade sen kvar där tills svenskarna lämnat Röros.
Den 16:e fick Frisenheim i Duved underrättelsen om Karl XII.s död.

General Armfeldt bryter upp från sitt läger i Melhus söder om Trondheim den 18 december och drar sig något längre söderut. Den 19 december slår man läger vid Stören. Denna dag erhöll Frisenheim i Duved order om att den armfeldtska armén skall dra sig tillbaka till den svenska gränsen. Freisenheim vidarebefordrar genast ordern.
Den 21 december utgick en styrka på 57 man från Duved under ledning av major J H Fieandt. De hade order att via Handöl och Tydalen söka kontakt med den svenska armén i Norge.

På julafton bryter den armfeldtska armén upp från Stören och marscherar på älvens is till Reitstöa i Singås. Under natten mot julaftonen når den svenska truppen under befäl av Fieandt till Ås i Tydalen. I Hilmo vid bron över Nean råkar de ut för ett bakhåll med 100 norska soldater och tvingas dra sig tillbaka mot Sverige.
Från Röros skickas, under ledning av överstelöjtnant Cronstedt, koppar från Storvarts gruva till ett värde av 6.750 daler kopparmynt till Gävle över Långå skans i Härjedalen.
På juldagen hade en förtrupp ur armfeldts armé, där bl.a. Jämtlands regemente ingick, tagit sig till Holtdalen.
Den 26 december bryter armén upp från Singås och marscherar till Holtdalen. Förtruppen, under befäl av gm Horn, hade då redan på börjat marschen norrut över Bukkhammaren.
Under natten till den 26 december lämnar de la Barres och huvuddelen av hans ryttare Röros och rider över Ålen mot Holtdalen där de förenar sig med huvudarmén. 
Den 27 december erhåller general Armfeldt i Holtdalen det officiella budskapet om Karl XII:s död. På morgonen den 27:e, under ledning av major Axel Wilhelm Ramsay och ryttmästare Bengt Stigman, lämnar de sista trupperna ur de la Barres ryttarkår Röros för att under kvällen förena sig med de övriga i kåren i Holtdalen.

Den 28 december påbörjar huvudstyrkan marschen norrut över Bukkhammaren. Samma dag börjar de svenska trupperna utrymma Skaanes skans. När de lämnar skansen sätter de eld på den.
Marshen över Bukkhammaren blev mycket svår då det rådde hårt väder. Uppskattningsvis dog ca: 200 på fjället. Fortfarande den 30 december strömmar trupper ned från fjället i Neans dalgång vid Floren, Hilmo och Gräsli.
På nyårsaftonen var hela den armfeldtska armén samlad mellan Ås och Östby i Tydalen. Vädret var mycket kallt. På nyårsaftonen skickas en mindre förtrupp om 14 jämtländska skidlöpare under befäl av kapten Lars Hammarskjöld till Jämtland för att förbereda återtåget in i Sverige. Alla i truppen kom fram oskadda.

Tidigt på morgonen den 1 januari 1719 lämnade förtrupperna samt huvudstyrkan ur armén Östby för att gå mot Essandsjön vid Öjfjället. Med sig hade de vägvisare.
Kvar i Tydalen var ett arriärgarde som under kvällen påbörjade marschen över fjället. Den begynnande snöstormen tvingade dem tillbaka till Tydalen där de blev kvar till den 4 december.
Snöstormen nådde huvudstyrkan under eftermiddagen den 1:a. De tvingades då slå läger på Öjfjällets nordsida, vid Essandsjön. Den öppna terrängen gav föga skydd mot stormen. Många frös ihjäl. Man försökte göra upp eld för att värma sig. Allt brännbart gick åt, även gevärskolvar, slädar, skidor etc. Med brasorna brann snart ut och åter kom kölden. Att det var mycket kallt vittnar källorna om, men hur kallt det var går inte att veta eftersom det inte fanns termometrar på den tiden.

Den 2 januari nådde huvuddelen av armén den svenska gränsen vid Brustvåla och Ranglan. Återtåget blev allt mer oordnat. Enormt många soldater dog. Hästarna stupade och utrustning, tross och artilleri måste lämnas på fjället. Mot kvällen kom de första förbanden fram till Södra Enbogen. 
Den 30 december hade bonden Lars Hansson från Lien i Åre sänts för att möta armén och vägleda dem över fjället. Förtrupperna bör ha mött honom denna dag.
Natten tillbringades på älven Enans is. Förlusterna denna natt blev ännu större.

Den 2 januari anlände allt manskap från Stene och Skaanes skans samt Viborgs kavalleriregemente till Duved.

I Norge valde man att årligen den 2 januari (14 januari, nya stilen) fira denna katastrof, då mängder av svenska soldater frös ihjäl på fjället, som en kyrkosed ända fram till år 1766.

Snöstormen fortsatte även den 3 januari. Förbanden sökte sig nu fram till Handöl vid sjön Ånn. Sträckan mellan Ås i Tydalen och Handöl i Sverige är ca: 55 km. 
De flesta gick längs älven Enan. Många gick även längs den gamla rösade leden som startar i Tydalen och går söder om Snasahögarna mot Ulvådalen och Handöl. Större delen av arméns högra flygel bivackerade natten till den 4 januari strax ovan Norra Enbogen.

De flesta anlände till Handöl under den 4 och 5 januari. Kvar längs lederna låg mängder med ihjälfrusna soldater. Den stränga kylan fortsatte emellertid och Handöl bestod vid denna tid enbart av ett par gårdar. Få kunde få något skydd. Även här dog hundratals med soldater liksom under den fortsatta marschen till Duved. Arriärgardet som stannade kvar i Tydalen påbörjade en ilmarsch den 4 januari över fjällen mot Handöl. Chef för denna styrka var överstelöjtnant Reinhold Skogh vid Hälsinge bataljon. Spåren efter huvudstyrkan var lätta att följa och då stormen nu bedarrat något nådde delar av styrkan Handöl under kvällen samma dag.

Den 4 januari nåddes Frisenheim i Duved av beskedet att armén började anlända till Handöl. Genast organiserade han provianttransporter dit. Respektive förband i Handöl var tvungen att kvittera ut provianten. Med hjälp av dessa kvittenser kan beräkna antalet soldater som tog sig fram till Handöl över fjället. I Tydalen innan utmarschen bestod armén av strax under 5.800 man. Utav kvittenserna kan man beräkna att ca: 2.800 man klarade sig över fjällen. Detta innebär att närmare 3.000 man omkom på fjällvidderna. Bäst klarade sig Viborgs infanteri regemente där alla klarade sig över fjället, medan Jämtlands- och Österbottens regemente förlorade 600 man. Hälsinge regemente förlorade hela 800 man.
Totalt beräknas att 3.700 man omkom under hela fälttåget.

Även bland de norska förbanden var manspillan stor. Om man bortser från de svenska soldater som dog vid återtåget på fjället så förlorade Norge fler soldater. Ca: 1.500 man dog, många i sjukdomar och umbäranden.

Först den 5 januari avtog stormen. Ännu i mitten av januari kom vilsegångna grupper ned från fjällen till Handöl.

Den 6 januari började de första förbanden anlända till Duved, inklusive general Armfeldt. Bönder med häst och slädar skickades till Handöl för att ta hand om alla skadade. Fältskärerna hade ett drygt jobb med att amputera alla förfrusna kroppsdelar. Den 10 januari lämnar generalerna de la Barre och Yxkull med återstoden av de finska styrkorna. de la Barre tog vägen över Frösön till Medelpad. Yxkull tog vägen över över Berg till norra Hälsingland. Krigsrådet Frisenheim stannade ytterligare en tid i Duved för att efter bästa förmåga sörja för hemvändande soldaterna. Längs arméns marsch från Duved finns många krigsgravar över de soldater som dog efter vägen, bla längs Indalsälven.
Bland de överlevande beräknas ca: 600 man blivit krymplingar för resten av livet.

Några regelrätta drabbningar förekom inte under fälttåget, endast skärmytslingar.

Efter fälttåget var större delen av Armfeldts armé förlagda i Hälsingland och Gästrikland. General Armfeldt höll en generalmönstring med armén hösten 1719. 
Denna armé kom sedan att användas till skydd mot angreppen från den ryska galärflottan i dessa trakter. Landshövding Hugo Hamilton i Gävle hade ansvaret för försvaret i länet och förutom Armfeldts armé hade han 1719  lyckats att uppbåda tusentals bönder. Totalt uppgick försvarsstyrkan till nästan 10.000 man. Efter att ryssarna bränt de norduppländska bruken samt Östhammar och Öregrund begav de sig till Gävle för att bränna staden. Ca: 4.000 ryssar landsattes men när de såg de stora styrkor försvarade staden återvände de till galärerna och begav sig söderut igen. Även vid den ryska galärflottans härjningar år 1721 lyckades Gävle värja sig.

Först efter fredsslutet 1721 kunde de enskilda förbanden i Armfeldts armé bege sig hemåt. Många förband skeppades över från Rådmansö till Finland i slutet av oktober 1721. Befälhavare för dessa transporter var Armfeldt själv. Övriga finska regementen marscherade norrut, under befäl av de la Barre, runt Bottenviken och var i början av 1722 framme i Österbotten. De hade under hela marschen problem med både proviant och foder till hästarna.

Under stora delar av 1720-talet slog skörden fel i Finland varför denna av kriget hårt drabbade landsdel fick lida ytterligare nöd. Vid fredsslutet återstod endast ca: 2.000 man av de finska trupperna. Många av dessa var gamla slitna veteraner. Fattigdom och brist på manfolk gjorde att de finska regementena kom att vara mycket underbemannade under flera år framöver. Först 1727 kunde man på allvar börja nyrekrytera. 
År 1722 bestod Österbottens regemente av manskap som enbart motsvarande 3 kompaniers styrka. 

Persongalleri, armfeldtska fälttåget